Loranga, Masarin och Dartanjang av Barbro Lindgren

Barbro Lindgren är ju, tja, ganska stor när det kommer bli svenska barnböcker. Jag älskar t.ex. Jättehemligt och Världshemligt av henne. Men, anledningen till att jag ramlade på Loranga, Masarin och Dartanjang är att jag råkade se den tecknade serien (jag tror det är en film också) på Bolibompa några gånger och blev lite nyfiken.

Den handlar kort om Loranga som är lite crazy och har en son som heter Masarin och en pappa som heter Dartanjang. Loranga är inte riktigt som andra pappor utan en pappa som avskyr att arbeta och älskar popmusik och att äta glass, dessutom vinner han över sin son när de tävlar, eller t.o.m. påstår att han vinner när han inte gör det.

Det är ju ett lite kul upplägg, tyckte jag till en början, en tokig pappa liksom. Men det blev outhärdligt efter ett tag, jag fattar att det är en bok och så, att grejen är att det ska vara absurt och härligt omoralisk. Men ändå, Loranga är ju bara så elak! Fuskar och stjäl och arbetar aldrig, jag tycker inte det är särskilt roligt. Dessutom är språket träligt, det står "och så" och "då" och "sen" hela tiden och det hoppar från en sak till en annan utan sammanhang. Det tecknade programmet är egentligen bättre för då får man i alla fall höra lite fin gammal popmusik, Arne Qvicks Rosen är bl.a. vinjetten och dessutom så låter Dan Ekborg (annars outhärdlig också) underbar som Loranga.

Nåja, det är ju en barnbok, kanske barn uppskattar den mer? Men jag tänker i alla fall inte testa på mina.














Bild från tv4.se