Cornelia, Cary Grant & kärleken av Marisa de los Santos

Som obotlig romantiker så kan jag helt enkelt inte gå förbi romantikhyllan i biblan (bredvid ljudböckerna) utan att snegla lite, och jag hittade Cornelia, Cary Grant och kärleken, titeln fullkomligt skriker ut ROMANTIK & KÄRLEK!! Klart den måste lånas och när jag kommer hem lägger jag allt annat åt sidan för att ägna mig en dos verklighetsflykt.

Den börjar bra, det är lite en blandning mellan Rosamune Pilcher och chihlitt, och jag är nöjd och tänker att det här kan nog bli fint. Men efter ett tag, mina vänner, efter ett tag slänger en av huvudpersonerna ur sig att hon älskar Anne på Grönkulla, och refererar till händelser i Anne på Grönkulla, och inte bara den första Anne på Grönkulla, här pratar vi riktigt avancerade Anne på Grönkulla-kunskaper, i boken står det faktiskt detaljerade saker om fjärde boken; Anne på egen hand och dessutom ett omdöme om Anne på Ingleside och dessutom så refererar hon (huvudpersonen) till Drömslottet angående ett namn. Jag är förstummad! Jag är såld x100! Att hon sedan fortsätter räkna upp böcker som Unga kvinnor och Den hemlighetsfulla trädgården gör inte det hela sämre direkt.

Så sluta läsa nu om du vill ha ett objektivt bedömande, hur än boken hade fortsatt efter allt det här, hade jag höjt den till skyarna.

Det handlar om Cornelia, som älskar gamla filmer med skådespelare Cary Grant, Ingrid Bergman och Kathrine Hepburn. En dag kommer en man in på cafét där hon arbetar, han ser exakt ut som Cary Grant och hon är förälskad. Det handlar också om Clare vars föräldrar är skilda, hon har knappt någon kontakt med sin pappa och hennes mamma har blivit smått tokig. Clare lever mest på att identifiera sig med föräldralösa bokfigurer (därav Anne!!). Clares och Cornelias vägar korsas och, tja, mystiken tätnar..

Jag älskar romantik, så är det bara, jag älskar när flickan tror att hon är kär i någon, som verkar perfekt men inte är det och sen så är hon egentligen kär i den andra som kanske inte verkar vara perfekt, men är det! Precis så ska en romantisk bok vara och precis så är den här. Det är inget stilistiskt mästerverk, men utan att överdriva läser jag hellre den här en tusen böcker av Kafka (om ni föstår den haltande jämförelsen). Jag älskar den, den innehåller allt vad jag älskar med livet. Om ni är det minsta lika mig borde ni gå och låna. Genast!

Boken kommer att filmas med Sarah Jessica Parker i huvudrollen. Huvva, vet inte om jag vill se den eller inte, är inget direkt fan av Sarah Jessica Parker och jag kan inte tänka mig att hon passar att spela Cornelia.

Ljudböcker

Yours truly gav sig iväg med ett uppdrag: att hitta ett par dugliga ljudböcker. Saken är den att vi ska åka 100 mil med bil imorgon, och jag mår lätt illa om jag läser böcker i bilar under längre perioder. Alltså, lösningen: ljudböcker på mp3-spelaren, Vredens druvor får ligga på nattduksbordet ett par dar.

Men det fick inte vara vilka ljudböcker som helst. De måste vara intressanta, så klart, men inte så pass intressanta att jag hellre vill läsa dem. Jag är rädd att jag inte är megabra på att lyssna på ljudböcker, kommer säkert börja tänka på annat efter ett tag och låta bandet gå, så lagom intressanta.

Kom hem från biblioteket med två stycken, dels Steve Martins Shopgirl, den ska vara lite romantisk va? Rachel Molin är uppläsare. Den andra är Vid floden Piedro satte jag mig ner och grät av Paulo Coelho, har blivit tipsad om Alkemisten men den vill jag gärna läsa så då blev det den här. Dessutom är jag löjligt svag för sådana långa fina namn, men det är väl meningen att titlar ska locka till sig läsare (mer om det någon annan gång). Göran Ragnerstam är uppläsare.

Mission accomplished! Återvänder med bedömning senare.

Musik & böcker

Jag hade helt missat att Bruce Springsteens låt The Ghost of Tom Joad handlar om Vredens druvor av John Steinbeck. Jag började läsa den för några dagar sedan och killen heter Tom Joad och jag funderade lite på var jag kände igen det ifrån, tills det nu knäppte till i huvudet. Självklart! Där ser man!

Nu känner jag mig ännu mer motiverad att läsa boken, om det skrivs låtar om en bok så borde väl den boken vara bra?

Apropå musik och böcker och apropå Bruce Springsteen. Jag har alltid funderat på vem den italienske poeten i Bob Dylans Tangled Up in Blue är, men nu tänkte jag att det kanske är Dante. Han är "from the thirteenth century", visst? Kan någon bekfräfta? Jag kan se framför mig hur Bob Dylan och Sara (eftersom Blood on the Tracks handlar om Bob och Sara) sitter och läser Divina Commedia tillsammans.














Bob Dylan med fru Sara

Loranga, Masarin och Dartanjang av Barbro Lindgren

Barbro Lindgren är ju, tja, ganska stor när det kommer bli svenska barnböcker. Jag älskar t.ex. Jättehemligt och Världshemligt av henne. Men, anledningen till att jag ramlade på Loranga, Masarin och Dartanjang är att jag råkade se den tecknade serien (jag tror det är en film också) på Bolibompa några gånger och blev lite nyfiken.

Den handlar kort om Loranga som är lite crazy och har en son som heter Masarin och en pappa som heter Dartanjang. Loranga är inte riktigt som andra pappor utan en pappa som avskyr att arbeta och älskar popmusik och att äta glass, dessutom vinner han över sin son när de tävlar, eller t.o.m. påstår att han vinner när han inte gör det.

Det är ju ett lite kul upplägg, tyckte jag till en början, en tokig pappa liksom. Men det blev outhärdligt efter ett tag, jag fattar att det är en bok och så, att grejen är att det ska vara absurt och härligt omoralisk. Men ändå, Loranga är ju bara så elak! Fuskar och stjäl och arbetar aldrig, jag tycker inte det är särskilt roligt. Dessutom är språket träligt, det står "och så" och "då" och "sen" hela tiden och det hoppar från en sak till en annan utan sammanhang. Det tecknade programmet är egentligen bättre för då får man i alla fall höra lite fin gammal popmusik, Arne Qvicks Rosen är bl.a. vinjetten och dessutom så låter Dan Ekborg (annars outhärdlig också) underbar som Loranga.

Nåja, det är ju en barnbok, kanske barn uppskattar den mer? Men jag tänker i alla fall inte testa på mina.














Bild från tv4.se

Bloggproblem

Tittade in på bloggen och såg att jag hade fått 2 kommentarer, åh, äntligen, tänkte jag. Idiot-jag. Mina två första spam var det. Eller första förresten, jag har fått massor, det är rena myrkolonin av spam, om ni fattar.

Ska försöka fixa något filter, typ, och se om det löser sig. Någon som vet något? Är jag tvungen och ta bort alla som jag har fått manuellt nu? Jag orkar inte.

Prioritaire av Iselin C. Hermann

Tack Gode Gud (och författaren) för korta och bra romaner! Nätta romaner skulle jag vilja kalla sådana som Prioritaire. Det är en nätt bok.

Det är en brevroman, en kvinna från Danmark, Delphine, skriver ett kort vykort till en fransk konstnär angående en mälning hon har sett av honom som har gjort ett starkt intryck. Han svarar och så är brevväxlingen i full gång.

Jag har läst om boken på lite andra ställen och bl.a. Håkan Nesser nämnde den när han talade om sina bästa boktips i Sverige! Han sa bl.a. att det var ett väldigt oväntat slut och det har jag också sett någon annanstans. Självklart funderade jag på vad det var för häpnandsväckande som skulle hända. Jag listade inte ut det.

Alltså, den var bra och lättläst och omskakande, vad mer kan man begära av en bok?

Bild från adlibris.se

Katharina Blums förlorade heder av Heinrich Böll

En av de böcker mamma köpte till mig. Tydligen en riktig inne-bok ett tag. Och på baksidan står det att Heinrich Böll är den viktigaste tyskspråkiga författaren någonsin och dessutom fick han Nobelpriset. Det står förresten på baksidan av min Hesse-bok också, att Hesse är den viktigaste tyskspråkiga författaren. Annars har vi ju Goethe. Fast utan att vara en person som har någon större koll på just tyskspråkiga författare och jag gillade aldrig Unge Werthers lidande, eller jag fattade aldrig om den var mer ironisk och rolig eller patetiskt romantisk och sorglig som den verkade eller något helt annat (förmodligen).

Katharina Blums förlorade heder handlar i alla fall om Katharina Blum som blir anklagad för att hjälpa en rånare och mördare och blir utpekad i tidningar och Bild-Zeitung (tydligen en existerande riktig tidning?) frossar i hennes påstådda skamlöshet. Hon skjuter då journalisten som hon anser vara skuld till att hon har förlorat sin heder.

Det låter som en spännande historia, gör det inte? Det tyckte jag också, men den röda tråden känns närapå obefintlig och den känns ganska klinisk och kall, uppdelad i små korta stycken där det byts ämne lite då och då. Det är inte den där dramaturgin som stegrar spänningen direkt, det byggs inte upp mer och mer för att sedan explodera på slutet. Inte alls. Det är en genomgång av fallet helt enkelt. Men boken skrevs mer som en pamflett och politisk reaktion så det kanske är mer det än en spännande roman.

Det som står på försättsbladet(?) är dock lite kul:

"Denna berättelses personer och handling är fritt uppfunna. Om det vid skildringen av vissa journalistiska metoder skulle ha framkommit likheter med tidningen Bild-Zeitungs metoder, så är dessa likheter varken avsiktliga eller tillfälliga, utan oundvikliga."

Å andra sidan av Marian Keyes

Är chiclitt bra utifrån ett icke ironiskt eller låtsats ytligt och självdistanserat perspektiv? Om ni förstår vad jag menar.

Chiclitt är, för mig, vuxen-versionen av alla de flickböcker jag läste när jag var liten. Fast lite sämre och mindre moraliserande (kanske därför det är vuxen-versionen). Jag slukade Anne på Grönkulla nu slukar jag Marian Keyes. Faktum är att jag låg upp till halv 6 i lördagsnatt bara för att få läsa ut Å andra sidan. Det är helt enkelt spännande och lättläst, en finfin kombo.

Fast problemet med Å andra sidan var att den inte slutade som jag ville att den skulle sluta och flickböcker och chiclitt är ju liksom menade att sluta såsom jag vill att de ska sluta. Dessutom var boken halvt förvirrade, det hoppade hit och dit och först var det jättelånga stycken om tre olika personer separerade och sedan blev de jättekorta stycken. Förvirrat. Men bra ändå, förstås, vi talar om Marian Keyes här.

Bild från adlibris.se

Tillökning till bokhyllan

Sedan jag kom hem från Rom i söndags har jag förärats och införskaffat 15 nya böcker. Dels via mamma, som har köpt ett par stycken till mig på en loppis, dels så köpte jag en delpå samma loppis, dels har jag köpt några till på Bikupan. Resultat (med motivering):

Silver och jag, Samtal med Silver av Juan Ramón Jiménez
Jiménez är Nobelpristare, eller hur? Och det är en fin häst med blommor från på utsidan = lovande.

Den otroliga och sorgliga historien om den troskyldiga Eréndira och hennes hjärtlösa farmor av Gabriel García Márquez
Det är tydligen sju olika berättelser och jag gillar Márquez.

Det går an av Carl Jonas Love Almqvist
Typisk borde läsa, bra att ha i bokhyllan men andra ord.

Doktor Glas & Martin Bircks ungdom av Hjalmar Söderberg
Se ovan.

Rödluvan av Märta Tikkanen
Den här är jag uppriktigt intresserad av, sedan jag läste Två om Henrik och Martas förhållande och lite om den här boken har jag tänkt att låna den, men den har jämt varit utlånad. Utmärkt alltså.

Människans slaveri av W. Somerset Maugham
En av min mammas favoritböcker uppenbarligen. Jag vet inte riktigt, den ser oroande tjock ut.

Rid i natt av Vilhelm Moberg
Nåt avv Vilhelm Moberg borde man ju ha läst, och det har jag inte gjort än. Utvandrar-eposet känns väldigt träligt, därför köpte jag den här istället. Att läsa nån gång i framtiden.

En dag i Ivan Denisovitjs liv av Alexander Solsjenitsyn
Ni vet, borde ha läst och så.

Klockan klämtar för dig av Erenest Hemingway
En av de böcker mamma köpte till mig, för hon vet att jag gillar Hemingway. Kan man säga att man gillar Hemingway utan att ha läst den här? För det har jag inte, bara börjat på den (fast då på engelska). Men nu ska det bli av.

Katharina Blums förlorade heder av Heinrich Böll
Hade aldrig hört talas om, men enligt mamma är det en riktig klassiker.

Jonas och Helen av Hjalmar Bergman
Den är så söt ju, och den har jag faktiskt läst innan och det är trevligt att äga den.

En dåres anteckningar och andra berättelser av Niklas Gogol
Enligt texten på baksidan är Gogol "den ryska prosans fader" och de här berättelserna är dessutom "en omistlig del av den ryska litteratur som vi vanliga kallas klassisk". Där ser man.

Doktor Zjivago av Boris Pasternak
Borde ha läst, igen.

Synpunkter på Pär Lagerkvist redigerade av Gunnar Tideström
Mest obegripligt, jag antar att jag tänkte att det var intressant?

Slutsatser av mitt boksamlande då? Först och främst så kan man se att jag är ganska besatt av att läsa böcker man borde ha läst. Men så är det ju, man vill vara allmänbildad och litterär. I alla fall jag.

Sen om jag någonsin kommer läsa de här böckerna är en fråga för sig. Jag har massvis med böcker i bokhyllan som jag knappt orkar se på, medan jag sträckläser Harry Potter och fången från Azkaban för sjunde gången. Jag är lat. Jag orkar inte ta till mig en bok som jag inte tycker är riktigt intressant längre, i så fall får den vara på max 200 sidor. Doktor Zjivago känns som en omöjlighet, Människans slaveri likaså. De korta berättelserna kan jag möjligtvis orka läsa. Det kanske är den berömda slukaråldern som är förbi?

Dessutom kommer mitt rum snart se ut som ett mini-antikvariat.