Vredens druvor av John Steinbeck

Nu är jag klar! Läste andra halvan av boken på ett par dagar.

Jag vet att jag har klagat på att jag inte har kommit in i boken, att den är seg, och ni kanske tror att det är en ovanligt avancerad och svår bok. Men så är inte fallet, riktigt, den var bra och spännande. Det är bara det att latmasken i mig har utvecklat en ohälsosam skräck för böcker på över 400 sidor. 400 sidor skulle jag aldrig ha ryggat för under min mest intensiva läsperiod, men nu känns det som ett Mount Everest.

Som sagt, Vredens druvor var bra, riktigt bra. Full med historiska kunskaper jag inte hade en susning om dessutom, värd att läsa bara för det. Jag engagerade mig så i familjen Joads umbäranden att när mamma kom hem efter att ha storhandlat en dag blev jag alldeles förvirrad, finns det så mycket mat?

Handlingen lite kort: Familjen Joad ger sig av från Oklahoma, där de har blivit fråntagna sin gård, till Kalifornien för att försöka få jobb. Boken handlar delvis om själva resan och delvis om när de kommer fram till Kalifornien.

Alltså, jag vet inte mer vad jag ska säga. Läs den! För storyn, för Steinbecks sätt att skriva, för mamma Joad, för allmänbildningen.